Känns som om jag har börjat om från 13år och skiter i allt. Träffar aldrig min familj längre. Inte mina vänner heller. Hör av mig nångång ibland bara och frågar om man ska hitta på nått, men får bara svar som typ : har inte tid, orkar inte eller som vad ? Förstår även varför jag får dom svaren... Och allt det här pga en enda person. Hur fan kan en människa få mig att må så dåligt ? Jag som aldrig brukar låta någon trycka ner mig.
Känns som om jag ligger på botten av mitt liv igen, den där mörka platsen där allt känns meningslöst. Där ingenting man gör har någon betydelse. Där man kan stå och skrika hjälp på alla möjliga sätt och folk runt omkring mig varken ser eller hör.

Mina älskade systrar ska döpas på lördag, och det är så himla roligt att det äntligen blir av. Så där har jag en chans att träffa familjen igen och kanske bestämma att göra någonting roligt tillsammans någon dag. Saknar dom verkligen. Men vet inte om jag vågar höra av mig med det här humöret. Jag brukar alltid ställa till det när jag träffar folk när jag mår som jag gör nu.

Men nog om det, jag måste sluta sitta här och tycka synd om mig själv. Får försöka se det positiva delarna av situationerna istället :)